Bilderbok för vuxna

Annaklara

 

 

 

Några stycken av illustrerad diktning. Tänkt som inspiration i bakfickan när andan faller på.
Ömsint tecknad av Anna-Klara Alme.
Än så länge heter projektet Kostymer
Där det finns * mellan texterna ska det fyllas på med bilder.
Den röda tråden är berättarjagets bristfälliga insikt om sin tragiska tillvaro.

Wherever you find mental space to dream, in a unexpected long queue or waiting for the bus, just take the mini book from your pocket and watch the pictures and read the words.
The ”stars” will be replaced with pictures as our work proceed.

The name of the book is Costumes.

KOSTYMER av Dani H

Elden värmde, svepte in mig. Lågorna kastade sig upp mot skorstenen. Värmen slukade min blick och jag fastnade där sittande i fåtöljen. Ute levde vindarna busliv, trädens kronor slets åt olika håll. Huden på mina magra ben knottrade sig. Den rutiga kostymen i polyester och ull värmde knappt kännbart, men den var stilig, visst var den det.
Jag drog ett långsamt bloss på pipan, drog ner röken djupt i mina lungor, lät mig berusas av elixiret, lät det fylla min kropp, uti varje lem. Jag tömde mitt huvud på tankar och tillät mig att finnas i tillvarons vakuum. Ur röken flödade blixtar, blixtar från fotografer, pressfolk som trängdes. Likt flygmyror en tryckande dag vällde de fram. Jag svävade fram på mattan i mörka solglasögon, sval, uppburen, med vita handskar på mina finlemmade händer. Ålen gick snett bakom mig, Ålen var min vän, mitt fundament. Jag minns inte när vi blev vänner, plötsligt var han bara där och hade slingrat sig om mitt hjärta. Ålen visste hur man knäckte koder. Var kom han egentligen från? Jag läste en gång att ålar simmar från Saragassohavet upp till Europa och leker i våra vatten. När kylan gör sitt intrång, sveper över kontinenten och bäddar in den i en förlamande dvala, spritter ålarna iväg, bort.

***

Överflödet sköljde över mig, dränkte mig i rubiner och smaragder. Jag seglade fram på händer som ville röra mig, på röster som skrek efter mig, på tårar från dem som inte förstod att jag var där på riktigt. Ålen klappade mig på axeln gled förbi och viskade i mitt öra att det fanns mer att hämta. I gyllene kostym lät jag hans ord fylla mig och jag tog mer, krävde mer tills jag en dag väcktes av en vältalig man. Bankrutt och konkurs. Men mig gjorde det detsamma, jag hade ju Ålen, min vän. Jag fällde upp kragen på min gyllene kostym och ringde honom. Numret hade ingen abonnent.  Var tog han vägen? Om du läser detta nu Ålen, ring mig, jag saknar dig.
Kanske är han i Saragassohavet och låter sin kropp värmas i det salta vattnet, låter sig bländas av den ivriga solen. Kanske dras han med i vattnets virvlar, dansar med koraller och doftar på sjötulpaner, smeker valmagar och gungar i välbehag.

***

Under sökandet efter den röda tråden virvlade jag fram som en trasig sko, flytande på Engelska kanalen. När Big Ben slog vid midnatts timma visste jag att jag snart skulle vara tillbaka. Denna tid i stillhet var räknad. Vandringen från parkbänk till parkbänk, från tunnelbanans skenbara värme till gatornas liv var en långsam vals. Snart skulle solens tveksamma strålar förvandlas till strålkastarljus.
När hungern ropade i min buk och ekade som i en övergiven grotta besannades min föraning. Jag fick en sopkvast i min hand och en skyffel i skimrande plast. Jag var aldrig glömd. Min nacke blev till en svanhals och i tretakt dansade jag fram och sopade sten för sten, i neonljusen från Piccadilly Circus, svävande över Millennium Bridge. Från afternoon tea till late midnight hour gick jag metodiskt fram och svepte över marken med min sop. Reliker från vårt leverene smektes ner i skyffeln, servetter från Mc Donalds, fimpar, plastpåsar och ibland en nalle, eller en vante som ropade ut sin saknad i den brusande staden. Dessa samlade jag i min högra ficka och när jag kom fram till Royal Albert hall nålade jag upp dem på en mur.

***

Bländad i den blodröda gryningen räknade jag till att jag nålat upp hundratals, ja tusentals ting på muren. Vad ville jag säga? Vilket var mitt budskap?  I ett gitter av färg flockades de, pekade och undrade. Jag svarade att jag hjälpt dem att bli synliga, att jag hjälpte dem frigöra sig från skuggan. Blöta, trasiga, bortglömda lyfte jag fram dem i solen. Någon utropade;
”Det är en manifestation– genialiskt.” Jag hann aldrig svara. Lavinen rasade, den ena analysen överträffade den andra. De sade vad jag ville säga. Min gyllene kavaj glänste i kapp med solen.
Från höger och vänster knackade de mig på axeln och undrade. Jag delade ut sanningar. Till varje fråga hade jag ett svar. Jag fanns överallt. I rusande glitter skrev de min saga. I min nya korpsvarta kostym, bländvita leende och med ett hederligt handslag visste jag att jag hade lösningar på allt. De halta, lytta, vindögda, glömda, arga, försmådda, föraktade såg mig i det gryningsdimmiga ljuset. Såg hur jag lade min hand över deras huvuden och befriade dem från sin oro.

***

Det hänförande mjölet yrde, drogs in i tillvaron. Ett aldrig sinande sorl, musik som tömde sinnena och blev ett med kroppen. Värme, hud, trängsel och kristallkronor fanns hos mig alla veckans dagar.
Jag intog talarpodiet. Med långsamma steg gled jag fram, böjde mig så nära mikrofonen att den kände värmen och fukten från min andedräkt. Tystnaden var förlamande, tiden stod still. Varje närvarande bildade tillsammans en enhet, en massa, en kletig sammanfogad deg som jäste, växte, väntade. Jag lyfte på mina solglasögon, balsamerade deras själar med mina ord. I ett brännande stackato gav jag dem vad de ville ha. Deras jubel visste inga gränser. Darrande stod jag kvar och blev hög på deras iver.

***

Jag vaknade med en brännande huvudvärk och fann mig stå jag i ett folkhav där var och en hade ett mål som de skyndade till. Parerade deras målmedvetna steg. De avancerade som om de vore fästa vid sitt mål i ett snöre som nu ursinnigt vevades in. Centralstationen var ett gitter av nystan som harvades. Jag basunerade ut mina svar, orden studsade mellan deras ivrande siluetter.
Mitt hår växte sig långt. Håret på hjässan letade sig ner till axlarna, skägget bredde ut sig som en haklapp och jag frös sällan.
Jag trivdes på mitt podium, där jag predikade i salen som ekade av snabba steg. Där de dräktklädda, viktiga klapprade fram i sina högklackade skor och talade med likasinnade i strassprydda mobiler. Där de glömda kröp längs väggarna och gömde sig i sprickorna. Där de yvigt lyckliga ropade högt och ljudligt kysste sina saknade som anlände med något av tågen. Det var en plats som andades förväntningar, hemkomst, löften, nya mål. Jag älskade det och från mitt podium såg jag allt. En disig dag kom en typ med batong och tog mitt podium.

***

Under en av de nätter som jag planlöst vandrade fann jag ett par vita handskar. Eleganta, smäckra. Någon stackars sate hade glömt dem. De var en smula glansiga, fingertopparna var lätt smutsiga. Under en närmast andäktig koncentration tog jag först på mig vänsterhandsken, den satt som gjuten på min hand. Tyget kändes skönt mot min hud, en aning svalt. Snart tog jag högerhandsken och insåg att det inte alls var någon stackars sate som glömt handskarna. De var ämnade för mig. Längre bort på bänken som lystes upp i gatlyktans sken fann jag en hög hatt. Svart, glänsande. Den ropade på mig. Hatten drog i mig med en magnetisk kraft. Det gjorde nästan ont när jag stretade emot. Jag gav med mig och lyfte den och satte den på mitt huvud.  Jag prövade några steg och hörde ett beundrande sus. Någonstans fanns detaljen som skulle fullända ögonblicket. Min blick sökte, jag trevade med handen i hatten. Vid änden av parkbänken skymtade jag något. Jag mötte den försynta blicken, de fuktiga pepparkornen till ögon, lyssnade till tystnaden, smekte de vita öronen. Provade försiktigt om min nya vän fick rum i hatten, det fick hon. Från den stunden var vi ett.

***

Under pompa och ståt trollade jag fram henne ur min hatt. Rå stank från en sliten manege. Tigertämjaren oljade in sitt håriga bröst. Clownen lappade och lagade sitt brustna hjärta med ytlig komik. Alberto vill jag minnas att han hette. Djupt ner i hans blick fanns ett outtömligt mörker, som den renaste olja och den speglade jag mig i. När han mötte min blick tog han fram en blomma ur sin färggranna rock. Han höll blomman mot mitt ansikte, jag insöp lukten av gammal plast och han sprutade vatten ur blomman. Publiken klappade förtjust och skrattade. Jag skrattade ock. Alberto log sitt sminkade leende men oljan i ögonen låg blank och axlarna hängde likt trasiga mungipor. Lindansösen Rosa målade direktörens naglar i skira färger. Elefanterna trampade, väntade, längtade och vibrerande sprang de ut i manegen. Ljuset silades genom tältets röda tyg, allt fick en rosa nyans.
Varje dag och varje kväll, strax efter Rosa tog jag ett kliv ut i manegen. Först de vita handskarna med de lätt smutsade fingertopparna och därefter hatten. Min vita vän gömde jag närmst hjärtat, när tiden var rätt drog jag upp henne ur hatten. Slutligen trollade jag bort mig själv.

***

Vinden slet i stugan. Elden i brasan knastrade försiktigt och glöden värmde ihärdigt, leende. Jag fyllde omsorgsfullt pipan med ny tobak. Innan jag tände den försökte jag värma mina kalla lår. Jag tände min pipa. Blundade. Och lutade mig tillbaka.

Annonser