Att ångra är att slösa tid / Skriva

Utdrag ur kapitel 3

cornelia i hatt_edited

Mor bläddrade i psalmboken. Hennes händer, var vita, nästan genomskinliga och darrade, blicken for över sidorna.
Ljuset silades in genom mosaiken och gjorde mönster på väggarna, de olika färgerna rörde sig oregelbundet, som om de dansade. Ännu hade inte mässan börjat, ett lågmält mumlande hördes. Ljud av steg mot stengolvet och kyrkobesökarna satt utspridda.
Människor rörde sig i salen, bland alla obekanta, en siluett som hon väl kände igen. En reslig person, pondus, elegans.
”Far”, viskade hon nästan ohörbart. Mor ryckte till och studerade de uppslagna sidorna mer ingående.
Rocken lätt  glansig och svart, kliv som togs utan en tillstymmelse till tvekan. Bredvid honom en skör gestalt med en svart hatt och flor. Farmor. Som två svanar gled de fram genom kyrkan.
Hon reste sig hastigt och vände sig mot dem för att vinka så att de kunde sätta sig hos henne och mor. Med en reptils precision for mors hand upp och hindrade henne.

Mot slutet av mässan ställde hon sig upp och försökte sjunga med i refrängerna till Hosianna.  Far höll psalmboken och lutade sig mot farmor som var både skör och osårbar, likt ett djur på sin vakt.
Klangerna från orgeln blev större och trots församlingens gemensamma ansträngning dränktes sången i  havet av toner. Farmor höll för öronen de sista raderna. Konfirmanderna som bar korset i silver tågande ner för altargången följda av prästen som log förnöjsamt. Organisten fortsatte spela efter mässan och flera satt kvar. Farmor höll inte längre för öronen, hon lutade sig mot far och viskade något och han skrattade till.
Som förhäxad stirrade hon på dem.Hon kände en liten putt i sidan, mor ville ut från bänken och hon svepte pälsen om sig och gick direkt ut ur kyrkan. Felicia skyndade på sina steg och trippade efter.
Det fanns rimfrost på träden och det ångade när hon andades ut. Församlingshemmet låg några steg bort.

Det doftade kaffe, väggarna var kala och golvet nybonat. De kom nästan först till församlingshemmet och många stolar var lediga.
Längst in i ena hörnet satt Carl-Gustav Andreasson, advokaten, mors barndomsvän, som hon kallade CG. Det var något med smeknamnet och tilltalet som fick det att knyta sig i magen. Han ansträngde sig alltid för att skoja med henne, kallade henne för Lill-Cornelia.
”Mor kan vi kanske sätta oss här?”  Hon ställde sig vid fönstret. När hon tittade ut såg hon hur människorna strömmade ut ur kyrkan, som lämlar, de kom med hattar, käppar. När strömmen avtog såg hon återigen den svarta hatten med flor och far.  Det blev imma på fönstret från hennes andedräkt. Ett alltför bekant skratt ljöd, hon sneglade bort mot hörnet där CG satt, mor hade satt sig jämte honom.
”Men är det inte sant?”, frågade mor och log ett snett leende mot CG. Han skrattade till svar och lade sin arm om hennes axlar.  De jämna tänderna syntes när han log, ansiktet var kantigt.
De som lämnat kyrkan började anlända i församlingshemmet. Det blev varmt, ljudnivån höjdes, skratt, klirr från kaffekoppar. Stint stirrade hon mot dörren. I kapprummet utanför skymtade hon dem, hon ställde sig på tå, sträckte sig. Knappt trodde hon att det var sant när farmor faktiskt kom in genom dörren. Hon stod som förstenad, strupen blev torr och hon förmådde varken att röra sig eller att säga något. Var fanns far? Farmor skred in genom dörren och bildade en overklig siluett i sin hatt, hon svepte med blicken över den fikande församlingen. Felicia ville vinka och ropa på henne men armarna vilade tungt ner jämte sidorna, som om de inte tillhörde henne. Hon fick fram ett torrt läte som svaldes av de höga rösterna, cigarettröken och kaffet. Farmor hade fäst blicken på mor och CG, som nu var omringade av ännu fler.

Annonser

4 thoughts on “Utdrag ur kapitel 3

    • Hej Cai! Ja, det är en bra fråga. Egentligen är det just den frågan som jag tänkt ska driva läsaren genom mitt manus. Men jag får så många frågor kring orsaken till spänningarna att jag kanske måste röja mer än vad jag tänkt.
      Hela upplägget med boken bygger på att jag i vartannat kapitel gör nedslag i Matildes liv. Där framgår det att hon råkar ut för händelser som gör att hon utvecklar en avsky mot nazister. Cornelia som hennes son Harry (Felicias pappa) gifter sig med kommer från en familj som är öppet pro nazism. Där börjar konflikten.
      På Harrys och Cornelias bröllopsfest kan inte Matilde hålla sig utan håller ett tal där hon skäller ut och skämmer ut Cornelias familj, varpå Matilde blir utfryst.
      När hon långt senare blir änka och arvlös eftersom hon inte var gift med sin man förbarmar sig Hary över henne. Därmed sätter han spiken i kistan för sitt äktenskap. Ett äktenskap som länge varit mindre bra… Så ser en del av intrigen ut.
      MEN kul att du är nyfiken ! Tack för frågan 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s