Reflektion

En ode till kepsen

keps 2_edited

När jag var åtta år var keps det fetaste jag kunde bära. Mina bröder hade keps. Jag ville vara som dem.
Det var en markör och en trygghet, jag blev lite mera Dani med keps på huvudet.
Den jag minst bäst stod det Gällivare Allmänning på. Jag vann den i en korsordstävling. Sedan hade jag en keps pro EU inför omröstningen i mitten av 90-talet. Därefter följde en period med kepsar med motiv från lag som New York Rangers, The Bears och jag kommer inte ens ihåg alla. Jag valde efter färger, brydde mig inte om det var hockey, amerikansk fotboll eller basket, bara det var ett amerikanskt lag.
På gymnasiet hade min äldsta bror en Gant-keps i fleece. Den lånade jag många gånger och frågade om jag kunde få. Men det fick jag inte. Han har den än, flinar åt mig när han har den på sig. Syskonkärlek.

Nu är jag där igen. Keps. Love it. Dra ner den lite mer och man kan spana utan att direkt bli sedd. Skärmen och distans. Tryggheten som jag minns från Dani åtta år kommer tillbaka. Jag blir lite mera jag.
Vackert.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s