Inspiration / Reflektion

New York Marathon

IMG_4036_edited

jag, direkt efter loppet

När jag var tjugonio år ställde jag mina handbollsskor på hyllan för gott. I samma veva anmälde jag mig till New York maraton.
Mitt mål var att träna i två år utan att få förslitningsskador samt att inte få några fysiska men under och efter loppet. När jag tränade handboll tränade jag också bort förmågan att lyssna på kroppen. Ligg på till ögonen blöder, mata steg och bli bäst.

Jag läste på om träning inför långlopp. Många råd handlar om att ha ett visst antal kilometer i benen. Man skulle springa 3-5 löppass visserligen med varierande sträckning. Jag skulle löpa sönder mig på kort tid om jag skulle springa så mycket.

42 kilometer kan en motionär vandra, eller gå i rask takt. Flåset skulle inte bli min utmaning. Därav satsade jag på att förvalta en kondition. Jag tränade spinning/cykel, löpintervaller och simning. Mest tid lade jag på styrketräning. Och jag funderade på teknik, på vad som utmärker en energieffektiv löpteknik. Dessutom provade jag mig fram till ett neutralt steg som inte skulle slita så mycket på lederna. Jag tittade på gång. Inte för att jag kunde sätta den underliga tekniken som gång-människor har men jag fick inspiration.

Inför loppet tränade jag 3-5 pass varav 1-2 var löpning. Jag hade turen att ha en grym träningskompis som tränade inför ett triathlon, med henne som sällskap var träningsdisciplinen maxad. Tack Charlie! ❤

November 2012 var det dags för loppet i New York. Skyskraporna, världen i mikro och makro. Dagarna innan avresa var nervösa då en stor orkan Sandy vispat in i New York och skapat kaos. Vi anlände på natten och halva Manhattan var strömlöst. Kommer aldrig glömma när vi åkte taxi från norra delen och passerade en gräns, där det blev becksvart. Rök från dieselgeneratorer som alstrade reservel och siluetter som rörde sig längs trottoarerna gav känslan av vara en av de överlevande efter jordens undergång. Väl framme vid hotellet mötte portiern oss med en ficklampa. Surrealistiskt.

Att hämta ut nummerlappen var magiskt. Äntligen skulle min dröm infrias, att få springa genom olika stadsdelar i New York, uppleva staden till fots. Målgången i Central park hade jag haft som sporre och mental bild när jag skulle upp och träna klockan 6:00 kalla sunkiga onsdagar.

På grund av orkanen Sandy var det oroligt, skulle loppet genomföras? Många amerikaner hade förlorat sina hem.
På kvällen, dagen innan loppet lät borgmästaren meddela att loppet blev inställt. Ridå. Besvikelsen slog mig som en slägga i bröstet. Jag kunde inte ens gråta. Nollställd, förvirrad och ledsen. Jag var tränad topp-noch, mentalt laddad och visste inte vad jag skulle ta vägen med all energi.

Efter ett par timmar landade jag i beskedet. Insåg att det var bättre att loppets volontärer hjälpte dem som blivit hemlösa i orkanen, än att jag skulle springa något fjantigt lopp.

Men jag har tjockt pannben. Knöt näven i fickan. Jag pratade med min man. Kanske kunde jag springa ändå? Jag hade ju gps-klocka som mäter sträckan man springer. Kruxet var att få vätska och näring. Vi såg ut en sträckning.

Min man hyrde en turistcykel i Central Park. I en ryggsäck hade han vätska, bars, gel och det jag behövde för att genomföra loppet. Han hade telefonkontakt med min familj, som fick guidning om var jag skulle befinna mig när jag kutat de 42 kilometerna. Så kom det sig att jag sprang mitt maraton i New York med egen sträckning.

På kvällen var både jag och maken ledbrutna (nu vet han att han kan cykla 42 kilometer på turistcykel utan att ha tränat på förhand <3.)

Själva loppet gick som jag planerat. Största missen var att jag felbedömde temperaturen. Det var strax över nollan och inte tio grader som jag förutsatt. Jag frös och var stel. Fram till 35 kilometer hade jag bra med ork, de sista sju kilometerna var en kamp, till största delen mental. Kroppen blev riktigt sliten efter loppet. Det tog ca två månader innan jag kände att min uthållighet var återställd. Men jag fick inga skador eller krämpor.

Jag är glad att jag sprang. När jag skriver detta känner jag att det kanske är dags att ge sig på något nytt. Ska bara förvarna maken att han också bör träna då. Just in case.

Annonser

8 thoughts on “New York Marathon

  1. Förstår din besvikelse när loppet blev inställt 😱 men vad härligt att du tog saken i egna händer. Grymt kämpat! 😀 Ska också springa ett marathon någon gång… Har som längst sprungit en halvmara men inte på ett lopp utan på ett härligt träningspass när kroppen var ovanligt pigg 😊

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s