Att ångra är att slösa tid / Skriva

Jonathans hem

 

Ett utdrag ur ”Att ångra är att slösa tid” ett manus som jag skriver på av och till. Vi befinner oss i Göteborg på 1950-talet. Det är första gången Felicia träffar Jonathan. Hon är utelåst och han tar med henne till sig. Hon bor i bättre kvarter och han bor med hela sin familj i en tvårummare i Landala.

Dofter av kokande paprika, lök och chili stack i näsa när de kom innanför dörren. Det var varmt, trångt. Ljudrummet var uppfyllt av diskussion med insprängda uppmaningar till barnen. Från en radio hördes referat från en boxningsmatch, två pojkar, kanske Jonathans bröder satt tätt intill och lyssnade.
Hon kikade in i köket bakom Jonathan. Det satt en gråhårig man vid köksbordet och skalade potatis. Hans händer skakade och hon kunde inte låta bli att stirra.
En kvinna som hon antog var Jonathans mor stod med ryggen mot dem och rörde i grytan. Hon smattrade fram ord med obesvärad intensitet. Jonathan gick in i köket och hon gömde sig till hälften bakom honom.
”Min far”, viskade han och nickade mot den gråhårige mannen, som nickade utan att göra någon ansats till att le.
”Ildiko, vi har besök.”, sa mannen utan att ta blicken från Felicia. Ildiko suckade djupt utan att vända sig från grytan. Hennes svada fortsatte  och fick ett stråk av klagan över sig.
”Ja, besök och besök, vi får aldrig besök.”
Felicia frös samtidigt som hon kände svetten tränga fram i armhålorna och ett strå av värme for över hjässan.  Skulle han presentera henne? Eller förväntades hon säga något? Den röda kalufsen försvann framför henne och när han gick mot vardagsrummet gav han henne en knuff så att hon hamnade mitt i köket. Ildiko fortsatte sin klagovisa om att de aldrig fick besök. När hon vände sig för att understryka sin senaste sanning, snubblade nästan över Felicia som stod där med stripigt blött hår, fuktig klänning. I samma sekund som hon mötte Ildikos blick kom hon sig för att niga.
”Jag ber om ursäkt för att jag ser så bedrövlig ut.”, mumlade hon.
Idliko tog sina händer till munnen och utropade ett skri.
”En gäst!”
Jonathan kom tillbaka med tomma händer. Vad hade han gjort med boken?
”Mor, detta är Franciska och hon fryser och är hungrig. Hon är utelåst.”
”Men kära nån, heter du Franciska, åhhh det är precis som helgonet! Herregud vilket vackert namn.” Hon gjorde korstecknet och tog i korset till sin rosenkrans och mumlade igenom Ave Maria.
”Laszlo kunde du hämta några kläder ur kommoden.”  Hon tittade på sin man med en barsk blick. Hennes hår var grått och vågigt, hennes framträdande var kompakt, rejält. Trots att hon inte var särskilt stor hade hon en kraftfull stämma och lätt att hitta tonlägen som markerade det sagda. Laszlo lade potatisskalaren på bänken med en långsam rörelse och lämnade rummet. En våg av panik sköljde över Felicia. Skulle hon säga vad hon egentligen hette? Kunde hon verkligen ta emot andra kläder? Låna? Hur hade hon hamnat i detta kök?
Jonathan hade tagit över sleven till gulaschgrytan och stod och vevade.
”Laszlo, inte där. Tröjorna ligger i den andra kommoden! Åh Franciska, dessa män, vad ska man ha dem till?” Hon kastade en blick mot taket och himlade med ögonen. Med korta, energiska steg gick hon efter sin man. Felicia stod lamslagen mitt i köket. Jonathan log stort mot henne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s