Idéer / Skriva

Fiktivt barndomsminne

 

Trots att jag var ganska liten minns jag ändå några sekvenser tydligt. De allvarliga ansiktena. K-pistarna som de bar i axelremmar, som studsade mot deras ryggar när de närmade sig bilen.

Mina föräldrar hade planerat avhoppet i närmare två år. De hade inte berättat för oss barn eller för mina mor- och farföräldrar.

Men jag kände att något annorlunda var på väg att ske. På kvällarna när jag inte kunde sova hörde jag mamma och pappa prata lågmält samtidigt som de satte på den evigt droppande kranen i köket till ett forsande flöde. Mina två bröder sov djupt och deras gnyenden smälte ihop med ljudet från kranen, mammas och pappas röster och snart jag somnade också. Jag vet inte hur många kvällar jag vaggade tills sömns av dessa ljud.

Vi skulle på semester till Östtyskland. Alla tillstånd var klara, vi packade för resans tio dagar. Vi tog inte med något som kunde tyda på att vi skulle vara borta längre. Fotoalbum, böcker, brev, allt lämnades i lägenheten. Mamma packade upp och ner sin bröllopsklänning flera gånger. Till sist packade hon ner den. Det var en enkel, kort klänning som man inte hade kunnat ana att den använts som bröllopsklänning. Den torkade brudbuketten trasade hon sönder och spolade ner i toaletten.
Dagen vi åkte smekte solens gryende strålar tapeten i köket, de nådde bara dit riktigt tidigt på morgonen under sommartid. Mina föräldrar var spända och vi barn förstod på något sätt att vi skulle vara tysta och följsamma.

När vår bil närmade sig gränsen såg jag ett gytter av militärklädda män, alla beväpnade. Pappa visade våra pass, utresetillståndet och yttermera dokumentation. Han svarade på alla frågor. De sökte igenom bilen. En gränsvakt stirrade på mig. Han var så fet att han inte kunde knäppa mittersta knappen på sin rock, magen stod ut som en klippavsats. Jag vågade inte se honom i ansiktet.
Vi fick klartecken att åka vidare. När vi stannade flera timmar senare höll pappa om mamma och tysta tårar rann nerför hennes kinder.

Vi åkte rakt genom Östtyskland och tog färjan till Trelleborg. Det var första gången jag såg havet.

Bild 253

Annonser

6 thoughts on “Fiktivt barndomsminne

    • Tack 🙂 De startar från Ungern. Berättelsen är baserad på en verklig händelse, men det hände innan jag föddes och jag har bara fått det berättat för mig. Hur var din upplevelse av Östtyskland? Måste ha varit en intressant tid att vara där då?

      Gilla

      • Intressant att få höra lite om bakgrunden till berättelsen eftersom den förvånade mig en del, hur enkelt det tycktes vara att komma ut från DDR i din berättelse. Den bästa jämförelsen av Östtyskland är nog att jämföra med dagens Nordkorea ur vissa aspekter, ett mycket stängt land med andra ord. Noggranna kontroller med speglar under bilar och bussar vid gränspasseringar, visumtvång och noggranna passkontroller, poliser som stoppade turister på vägarna och inte släppte en vidare utan mutor, en allmän brist på rörelsefrihet, snygga fasader som visades upp för besökare när kvarteret bredvid fortfarande var sönderbombat efter andra världskriget utan att man hade gjort något åt det. En landsbygd som ibland var som en tidsresa bakåt i tiden. Och de andra sakerna man hört talas om som Stasi som vände familjemedlemmar mot varandra och där man i familjer ofta inte ens hade semester samtidigt, åtminstone inte om man tänkte resa utomlands …
        Därav min fråga varifrån de startade för det var inte lätt att varken komma in eller ut ur Östtyskland! Det vet jag som sagt av egen erfarenhet. Bilden som vi i väst hade var att Östtyskland var betydligt mer stängt än övriga öststater, däribland Ungern. Öppnast var nog det dåvarande Jugoslavien. Men det fanns ett land som var mer stängt än Östtyskland och det var Albanien. Det var nog till och med mer stängt än vad dagens Nordkorea är.

        Gilla

  1. Intressant.
    Mina föräldrar är bättre orienterade i det politiska landskapet i Östeuropa som rådde på den tiden, än vad jag är Jag ska be dem kommentera det du beskriver.
    Det jag fått till livs är att det var den vägen de tog till Sverige. (Jag ville med min text mest utforska vilka känslor som är förknippade med att lämna en plats och inte kunna säga adjö). 🙂

    Gilla

  2. För en ungrare har inte varit svårt att komma till Östtyskland, i alla fall inte på sextiotalet. Det fanns en statlig resebyrå som arrangerade resor till öststaterna. Man kunde även åka privat. Den största begränsningen har varit ekonomin. Många av oss hade inte råd med resor. En annan begränsning var den kortra semestern på två veckor årligen. Jag var i Polen 1972 och innan dess i Östtyskland. Det var inte svårt och gränspolisen, tullen var ok. Länderna var däremot ganska deprimerande. År 1974 var jag Prag och även om staden var förfallen blev jag förälskad i den. Kanske den vackraste staden i världen, och jag är själv född och uppväxt i en mycket vacker stad, Budapest. Det var desto svårare att åka till väst, naturligtvis och dyrare. Om jag minns rätt behövde man inbjudan från någon i många fall. På sjuttiotale lättades det något och hade man råd kunde man åka. Man kunde inte växla in hur mycket pengar som helst heller. Öst och väst var två skilda världar. Det vi inte heller visste då att socialismen var mycket starkare i väst än vad det var i öst trots statskicket och propagandan där. I öst var det påtvingat i väst var det frivilligt. Men detta kanske tema för ett annat inlägg. Ave!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s