Att ångra är att slösa tid / Bakgrund

Huvudkaraktärerna växer fram

Berättelsen har vuxit ur många mindre historier jag fått till mig. Mest utmejslad är Matilde eftersom hon varit med om så mycket. Förebilderna för henne är tydliga och för mig är hon en levande person. Ibland när jag skriver ur hennes perspektiv gör hon saker som jag inte räknat med, som att hon som nioåring amputerar ett underben på sin hund för att han ska överleva. Texten jag skrev fick eget liv.
Att hon är pianist kom jag på under ett byggmöte då byggledaren berättade om sin tysklandssemester. Han åt på en tjusig restaurang och en av gästerna satte sig vid pianot och spelade magiskt vackert. Genast bläddrade jag bak i mitt block och noterade att Matilde skulle vara en framgångsrik pianist.
En sensommardag var jag på Café Elena som utöver bakverk säljer böcker och fann en biografi över Edith Piaff. Jag tycker att Piaff är en oerhört fascinerande människa. Trots sina framgångar kämpade hon för att bli lycklig för att få kärlek, att framgång inte per automatik betyder lycka fick mig att fundera.
Ungefär samtidigt läste jag om Coco Chanel med ett liknande öde och som dessutom var mycket lik Matilde som jag föreställer mig hur hon såg ut.
Det intresserar mig också hur dessa få kvinnor slog igenom i en tid där kvinnans roll var tydligt definierad. Att skildra kontrasten mot tidens förväntningar på kvinnor och skapa en person som bryter rakt igenom och hur det emottas och hur det präglar henne tyckte jag gjorde henne spännande.

Coco

Felicia, den gråa musen, hon är motsatsen, ett bortglömt barn som lever i skuggan av sina föräldrar. Hon är duktig, sköter sig själv medan föräldrarna är upptagna av sig själva, sina liv. Felicia är tyst. För henne har jag inga tydliga förebilder, hon är mer sprungen ur en sida hos mig själv. Nu jobbar jag med att ge henne liv. Som kontrast till Matilde fungerar hon bra, men hon måste få konturer, intressen och en tydligare personlighet, att vara tyst och allvarlig är trist. Samtidigt – de elvaåringar jag kan använda som förebild, de som syns och tar sig genom bruset, delar (i regel) en personlighet som är mer färgstark än som jag tänkt mig Felicia. Kanske skulle jag leta bland de överbegåvade lillgamla talangerna inom klassisk musik?
Jag har skrivit ett antal kapitel och det har slagit mig att jag kommer Matilde mer inpå livet än Felicia och jag tror att det är för att jag inte riktigt känner Felicia.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s