Att ångra är att slösa tid / Bakgrund

Vad utlöste idén? Om huset som viskade i mitt öra.

 

För fem år sedan var jag med om renoveringen av en villa i Lorensbergs villastad. Området ligger bakom Götaplatsen i Göteborg och byggdes för att husera stadens förnämsta invånare på 1910-talet.

Villorna är robusta och gatorna slingrar sig i höjdled och runt. Stadsplanen var inspirerad engelska förebilder med mycket grönska och organiska gatusträckningar.
Ibland promenerar jag i området och varje gång slås jag av stämningen, att det är så tyst och övergivet. Trots att området har en beskedlig storlek bor det inte många där. De flesta hus ägs av företag, universitet och liknade. Kvällstid anger tystnaden, mörkret en spöklik stämning, som om man hamnat i ett tomrum där ekot från dem som levde här sedan länge har dött ut. Samtidigt finns ändå en själ och stämning här som minner om liv. Märkligt.

viktor rydberg 3

Den villa som jag var med om att renovera ligger på Viktor Rydbergatan 12 Huset är snart hundra år (byggdes år 1922-1923). På 1950-talet förvärvade katolska församlingen huset och jag tror det är i deras ägo än idag. Infödda göteborgare som jag pratat med vittnar om att det var en vanlig syn med systrar i sin karaktäristiska klädsel halvvägs nedför backen på Viktor Rydbergsgatan.

viktor rydberg1
När vi skulle renovera huset handlade det om att hyresgästanpassa huset för en skola. Inför renoveringen gick jag runt och inventerade. Det var då jag började fundera på vad väggarna kunde berätta om de kunde tala. Julen det året fick jag Anna Karenina och läste den där första meningen
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.”
Genast dök bilden av villan upp och återigen funderade jag på dem som bott där – var de lyckliga? Sannolikt inte hela tiden. Då skrev jag en första text. Tanken var att jag skulle svepa som ett kameraöga i samma sekund golvuret slog, brädgolvet vibrerade och ljudet spred sig ut genom varje atom i huset.  Vi fick träffa den magra modern som fingrade på sitt pärlhalsband och klagade på spänningshuvudvärk, fadern med klackring som vuxit fast på hans feta lillfinger, vi såg hur han tryckte i sig belgiska chokladpraliner, den cylinderformade taxen som låg på sidan och andades korta andetag och flickan som smälte in i interiören och betraktade allt.
Spår av detta finns kvar, men det mesta hur växt ur denna första idé. Matilde fanns i bakgrunden, men har vuxit in i förgrunden och utgör en stor del av berättelsen idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s